Tal till hågkomst av Novemberpogromen

Varje år ordnar Ung Vänster-klubbar i flera städer olika minnesmanifestationer för Novemberpogromen, även känd som Kristallnatten. I Stockholm har det länge skett i form av ett fackeltåg. Flera av våra medlemmar har sedan tidigare deltagit i tåget som individer men detta var första året som vi bidrog med egen talare. Eftersom den vänsterjudiska världen i Stockholm är liten delade vi talare med Judar för israelisk-palestinsk fred, vilket är varför talet nämner båda våra organisationer. Eftersom talet fick väldigt bra respons har vi valt att dela det här för att även de som inte kunde delta vid själva manifestationen ska kunna ta del av det.

Nationalism har aldrig varit bra för det judiska folket. Som diasporans folk är hela vår existens ett motargument mot nationalismen. Så länge som judar ens bevarar ett uns av sin egen kultur kan nationalismen inte vara annat än antisemitisk, även om det är judar som står bakom den.

Nationalismen i Europa började som en vänsterrörelse som ställde folket mot eliten. Under sent 1700-tal, när valet stod mellan nationalism eller absolutism, var det kanske sant. Dagens fackeltåg handlar dock precis om vad som händer när nationalismen vinner. Novemberpogromerna var en serie pogromer runtom i Tyskland, vars crescendo kom i Berlin den 9:e november 1938. Pogromen genomfördes av Tysklands nationalsocialistiska parti, men hundratals icke-medlemmar anslöt sig till skadegörelsen, misshandeln och massvåldtäkterna.

Från att ha använt de nybyggda koncentrationslägren till fackliga aktivister, kommunister och andra regimkritiker passade regimen nu på att spärra in de första judarna i lägren. Eller nej, de första judarna var de inte. Bland regimens mest högljudda kritiker fanns förstås massor av judar. Men i och med det som regimen betecknade Kristallnacht, skulle man för första gången spärra in judar bara för att de var judar. 

De senaste tjugo åren har vi sett en ökande acceptans och till och med omfamnande av nationalismen från höger till vänster. Vi har sett det hos den politiska högern länge och hos socialdemokratin, särskilt under 30-talet men alltmer idag. Även Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ leker med nationalistiska troper för att locka högerväljare. Vad vi verkar ha glömt är att skalan går från påtvingad assimilation till folkmord, men alla nationella projekt kräver utplåningen av etniskt eller kulturellt främmande element. Det är därför så kallad vänsternationalism inte funkar: nationalismens inre dynamik underställer sig alla samhällets övriga funktioner när den inte aktivt bekämpas. Nationalismen måste behandlas som det gift den är.

Både vänstersionister och palestinaaktivister i Europa och USA pratar idag om antikoloniala nationalismer som något slags undantag från detta. De sägs ha något slags inneboende karaktär som skyddar dem mot fascismens och nazismens brott.

Den här idén om antikolonial nationalism luftades av Lenin, tillämpades av Stalin, fick sin nuvarande form i Maos tänkande och omfamnades högst motvilligt av Frantz Fanon. Fanon pekade på risken för att en sådan rörelse bara återskapar kolonisatörens blick när segern väl är vunnen. På grund av svårigheten att bygga andra typer av gemenskap under en pågående ockupation såg han det dock som en risk som kan vara värt det om rörelsen bygger på en medvetenhet om den risken.

Varken Sovjetunionen eller Kina klarade det testet, med förföljelser av judar, tatarer, tibetaner och uighurer som följd. Sionisterna har sedan långt tidigare, men särskilt nu under det pågående folkmordet i Gaza och den etniska rensningen på Västbanken och i östra Jerusalem, visat att de helt har anammat den koloniala blicken. Många framträdande palestinaaktivister både här och i USA tar direkt avstånd från alla försök att erkänna att risken finns. De menar att det är en rasistisk nidbild av palestinier. Men vi har sett hur den etnonationalistiska retoriken har blivit allt vanligare under sommaren och hösten.

Den är fortfarande inte den dominerande uppfattningen. Men dess tillväxt i kombination med att det blir allt vanligare att palestinaramsor används för att häckla judar bara när vi går ute på Stockholms gator ser vi som en negativ utveckling i rörelsen. Jag hoppas att rörelsens lokala företrädare i Palestina har större medvetenhet och att de kommer att få tillfälle att bruka den genom ett självstyrande Palestina.          

Både JIPF och SJV kommer alltid att stå upp för palestiniernas rätt till återvändande och att tillerkännas samma rättigheter och politiska inflytande som de judar som bor i området. Men vi vill påminna alla om vilket gift nationalismen är.